Provläs

4 september 2003

Efter ytterligare en provtagning på måndagen var det dags att åka till Göteborg för att börja bo in sig på allvar i lägenheten. Vi åkte ner på torsdagsmorgonen och jag hade tid för provtagning på Sahlgrenska sjukhuset. Jag försökte att se på resorna och behandlingarna som ett jobb, något jag måste göra så bra det bara gick, och då kändes det lite lättare.

Det var också dags att gå till frissan och hämta ut den första peruken.

Redan under första fasen i behandlingen hade mitt hår tunnats ut en del. Men nu, när jag fått cellgifter också andra veckan blev det påtagligt hur tunt håret hade blivit. Jag tappade inte allt hår i stora tussar, så som det blir för en del. Nej, mitt hår glesades ut undan för undan och blev väldigt, väldigt tunt. Men jag tappade inte riktigt allt.  Jag hade bara några futtiga testar kvar och såg förstås inte riktigt klok ut. Jag liknade seriefiguren Linus i Snobben. Han som alltid hade snuttefilten med sig och sög på tummen. Och jag som alltid varit så noga med mitt hår och var duktig på att fixa håret, både på mig själv och på mamma. Jag fick en rekvisition till frisören i sjukhusets källarplan och blev skjutsad dit i rullstol, för jag hade nu blivit så orkeslös att jag inte klarade att gå dit själv.  Det såg ut som en vanlig damfrisering och det var flera frisörer som jobbade med patienters hår. Där fanns mängder av snygga peruker att välja bland. Jag ville ha en som låg så nära mitt cendréfärgade hår som möjligt.

”Ta god tid på dig. Vi hjälper dig.”, sa de.

Men jag trivdes aldrig med peruk. Jag hade den på mig, men den kändes som en mössa. Det blev varmt och klibbigt inunder. Inte var det särskilt snyggt eller naturligt heller. Nu, såhär i efterhand, tycker jag det var synd att jag inte bara virade en sjal runt huvudet. Det skulle ha varit mycket snyggare och känts mycket bättre, tror jag. Men det var inte så vanligt att man gjorde det då. Man svettades under peruken i stället.

Jag tröstade mig med att håret skulle växa tillbaka så småningom.

På eftermiddagen samma dag var det dags för simulering inför strålningen under en timme ungefär. Strålningen skulle sätta igång kommande måndag, alltså efter helgen, och det här var en sista förberedelse man gjorde.

Efter simuleringen åkte Erik och jag direkt till vår stuga vid havet. Erik var förkyld och jag var trött och hängig. Erik körde hela vägen, trots förkylningen. Jag hade inte orkat även om inte morfinet hindrat mig. Jag tänkte att det nog skulle kännas bättre när vi kom fram.