Välkommen hit

Utvalda

Det här är inte någon bokblogg. Det finns så många andra som gör det riktigt bra. Nej det här handlar delvis om min egen bok ”Tid att leva” och om livet i största allmänhet. Om glädjeämnen och om en hel del annat. Jag har många intressen och det kommer att avspegla sig om du läser vidare.

Min bok ”Tid att leva”

Utvalda


 Min bok ”Tid att leva”.

Boken är tryckt och finns att köpa på Vulkan. Den finns även på Adlibris och Bokus. Och den finns också att köpa här direkt från mig. Skicka mig bara ett meddelande på kontaktsidan.

Så här ser boken ut. Den trycks som storpocket och finns också som e-bok.

Se också under den särskilda bokfliken. Där kan du också läsa om hur boken kom till och varför.

Besök på ett vinslott på Österlen

Vi hade ett mycket fint väder när vi besökte slottet Kronovall på Österlen. Slottet drivs av en stiftelse och bebos av Erik och Angelica Sparre. Solen sken och det var äntligen lagom varmt ute. Inledningsvis berättade man om slottet och om skogen som finns på ägorna, mest granskog men även tall och bok m fl trädslag. Man berättade också om taket som lagts om, ett arbete som nyligen avslutats. Ett oerhört stort projekt. Slottet är öppet året runt. Jag tog texten här från Wikipedia:

Historia

När Skåne blev svenskt såldes Kronovall 1668 till generalguvernören i Skåne, friherre Gustaf Persson Banér. Det drogs in till kronan 1692, men återlämnades 1709 till Banérs dotter Ebba, som dock snart sålde det. Från slutet av 1800-talet fram till 1991 tillhörde slottet en gren av den grevliga ätten Sparre. Då tillföll det genom en donation av ägarfamiljen en stiftelse med anknytning till Riddarhuset, som idag äger och förvaltar Kronovall med dess tillhörande jordegendom på cirka 1 500 hektar. Slottet arrenderas sedan 1996 som vinslott av familjen Åkesson och utnyttjas för Åkesson vin AB, men bebos ännu (2013) delvis av familjen Sparre.

Dagens verksamhet

2014 är Kronovall Sveriges enda vinslott. Åtta meter under markytan i källarutrymmet lagras tiotusentals flaskor av svensk mousserande vin. Dessutom finns här hotell och restaurang, vincafé med uteservering och konferensrum

————–

En härlig förmiddag blev det, med mingel, introduktion och information av experterna som sköter om och hanterar såväl slottet som skogen och omgivningarna. Sedan var det dags för en trevlig och informativ rundvandring i skogen. En mycket god lunch avåts utomhus intill slottet på Spannstallet – den restaurang som finns där. Restaurangägarna Kim och Jane Hviid  berättade om att det är mycket populärt att boka bröllop på slottet och att alla lördagar är fullbokade redan långt in i nästa år.

Möten med andra människor

Vi hade besök av våra tyska vänner. Det hela började 1986 när deras dotter och vår dotter började brevväxla. Den tyska tjejen skrev på svenska, som hon kunde litegrann och ville lära sig mer – och vår dotter skrev tillbaka på tyska. Sådär höll de på. Jag menar alltså riktiga brev med frimärken på som sändes med posten. Det känns som mycket länge sen nu när allt går via epost och internet.

När de brevväxlat i ett år blev vår dotter bjuden till dem i Tyskland. Hon var femton år gammal och tog tåget själv från Sverige. De mötte henne när hon kom fram. Efter 14 dagars vistelse hos vännerna där hämtade vi henne, min man, hennes lillasyster och jag. Sedan skulle vi alla fyra åka vidare söderut på semester.

Dottern behövde bara dessa 14 dagar för att snappa upp alla småord i tyska språket och när vi kom till de tyska vännerna hörde vi henne tala helt obehindrad tyska med dem. Sen hör det till saken att dottern är sällsynt språkbegåvad och hon har fortsatt med språk, flera språk. Hon talar nu tyska, engelska, spanska och kinesiska. Just nu forskar hon i svenska språket. Men så började det alltså för henne.

När den tyska brevvännen så småningom utbildade sig till advokat sökte hon sin notariattjänst i Sverige. Hon kom till Linköping och gjorde sin notariattjänst där. Efter att sedan ha arbetat för ett svenskt företag talar hon nu perfekt svenska.

Nu har de båda ‘fjortisarna’ som började brevväxla själva var sin dotter som är i ungefär samma ålder och som tänker brevväxla…
Vi föräldrar/morföräldrar har hållit kontakten alla 32 åren som har gått sedan begynnelsen  och när vi träffas blandar vi tyska och engelska hej vilt. Så även denna gång, men det gör ingenting. Vi har lätt för att prata med varandra ändå.

I morse lämnade de oss för att ta färjan hemåt Tyskland igen. Kanske ses vi om ungefär ett år igen, hos dem i Berlin eller hos oss här på Dragskär. I mitt växthus frodas tomaterna jag fick i Berlin i våras och nu skördade vi en del av dem tillsammans när de besökte oss. Bara sex pyttesmå plantor när jag fick dem. Nu är de stora och kraftiga. Och tomaterna är jättegoda.

Äntligen regn

I lördags kom det äntligen. Regnet vi väntat på i mer än tre månader. Under sommaren har det bara kommit fem droppar i taget – ett par gånger hela 3 mm – men nu är allting brunt, brunt. Flera nyanser av brunt. Björkarnas löv är mörkbruna i den mån de fortfarande sitter kvar…

Det blev blixt och dunder och äntligen – hällregn! Hela eftermiddagen regnade det och åskan gick hela tiden. Vi fick drygt 10 mm den här gången. Och strömavbrott. Det blir det ofta i vår del av världen, längst ute i kustbandet. Den här lördagen hade vi bjudit goda vänner på middag. Trerätters. En timme innan gästerna skulle komma dog ugnen jag just satt på. Och strömavbrottet var ett faktum. Visa av alla tidigare strömavbrott hade vi införskaffat ett litet elverk som maken startade upp i garaget och drog kablar till huset. Regnet fullkomligt vräkte ner. Induktionsplattan vi också införskaffat var kvar i båten nere vid bryggan. Med risk för liv och lem på det hala berget sprang maken dit och hämtade plattan. Dyngsur kom han tillbaka och kopplade in plattan på kabeln från garaget. Och simsalabim – vi hade lite ström. Förrättssoppan jag hade förberett kunde göras klar på plattan. Potatisen som skulle ha gått i ugnen med lök och på slutet fisk och en massa annat gott fick vi lov att koka på plattan för att åtminstone ha något att bjuda på som varmrätt. Tänkte att vi nog fick steka fisken i stället… Desserten – en frozen cheesecake – var som tur var i frysen sedan ett dygn och skulle bara vara att ta fram.

När gästerna kom sken solen plötsligt upp tillfälligt. Strömmen kom tillbaka en timme senare. Ovanligt snabbt får jag säga. Hur som helst hade vi avverkat drinken, en hel del prat och den nu färdiga varma soppan med tillbehör. Snabbt satte jag på ugnen igen och lade in den färdigkokta potatisen och löken. Vi tog ett glas vin till och så småningom lades fisken, pepparroten, hasselnötterna m m på ugnsfatet. In igen. Lite mer vin och så småningom var maten klar. Tillbehören hade jag gjort klart på eftermiddagen. Det blev jättegott alltihop och jag hade nog tur med valet av bjudmat den här gången. Det kunde ha varit mycket värre.

Idag regnar det igen. Vi behöver regn många dagar framöver, så att naturen hinner återhämta sig så sakteliga. Det är bara i mitt lilla växthus grönsakerna frodas. Jag har skördat gurkor hela sommaren och tomaterna svämmar över nu. Några aubergine växer till sig längst in i ett hörn. Tack och lov att jag fick ett litet bevattningssystem och en automatisk  taköppning till växthuset i födelsedagspresent. Annars hade där varit lika brunt och dött som i mina pallkragar och större delen av mina krukodlingar. För att inte tala om det vi tidigare kallade gräsmatta.
Man riktigt känner hur energin kommer tillbaka med regnet och det blir lättare att andas.